lördag 10 maj 2014

Var finns sanningen och föremålen?


I mitt sökande efter vad som hänt med familjen Walkendorffs lösöre och egendomar blir jag allt mer kluven och fundersam. Krigen mellan Danmark och Sverige splittrade familjen, och medlemmarna tvingades att välja sida. Min gren hamnade till slut på den svenska sidan, men deras val verkar ha plågat dem. Flera valde att återgå till den danska sidan, vilket de dömdes för. Några sägs ha stöttat Snapphanarna med vapen, andra har hånats för att de led svårt av sviterna från plundringarna från svenskarnas sida. I svensk litteratur återkommer man till att Hans Walkendorff slösat bort sin egendom, så han till slut blev tvungen att låna av sina bönder, därav namnet Hans Lånekaka. Vad är sant och vad är "krigspropaganda"?
I andra texter som beskriver vad som hänt kan man läsa:
"Ove Ramels och Hans Valkendorfs egendom och lösöre togs likaledes i beslag.
Valkendorfs tillhörigheter lät generalguvernören Fabian von Fersen införa till Malmö. Han hemställde sedan hos kungen, att de skulle fördelas bland därvarande svenska stats ämbetsmän, "hvilka voro synnerligen illa situerade". Vilka var dessa ämbetsmän? Vart tog föremålen vägen? Inte konstigt att man blev "utfattig" om man blev bestulen och plundrad!

Jag har funnit en bössa som tillhört Christopher Walkendorff, det har jag berättat om tidigare här på bloggen. Det är märkligt att det bara är den på Skokloster Slott som går att spåra och knyta till familjen, det måste finnas så många fler föremål. Jag har ju även funnit en tavla på Nordiska Museet, men hur den hamnat där är det ingen som vet. Frusterande!
     




Många föremål lär också finnas på Skokloster Slott, dit de fördes av Carl-Gustaf Wrangel. Jag har alltid känt en dragning till detta slott, av anledningar som jag inte förstår. Kan det vara så att de mängder av mina anfäders ägodelar pockar på min uppmärksamhet, och att jag ska dokumentera berättelserna om vad som hänt i vår släkt? Många säger nog att jag blivit helt knäpp, men vem ska göra detta?
Det är med blandade känslor som jag nu närmar mig problemet. Ska jag välja sida? Vad är rätt och vad är fel? Denna gnagande känsla lämnar mig inte, den är extra stark när jag vistas på slottet.
Det som skett har skett, och det är inget som jag kan ändra på, eller?
Att debattera vem som har rätten till krigsbyten är jag nog inte rätt person för. Men jag kan sätta strålkastarljuset på vad som hänt.

Denna kritiska text har jag funnit på scania.org som ett exempel på debatten.

"Vad står då svenskarnas fältherre, greven och riksrådet Carl Gustav Wrangel för? I
vår sedvanliga historia står om hans utmärkelser i krigen mot Danmark, men där
nämns ingenting om hur, på vilket sätt eller med vems medel han inredde och
utsmyckade sin nya slottsboning Skokloster, som uppfördes under åren 1654-79.
Där borde ha omtalats, att den praktlystne och i ekonomiska ting mindre
nogräknade Wrangel, lät inreda största delen av sin herremans boning med i
Danmark och Polen tillgripna dyrbara möbler, vävda tapeter, oerhörda mängder av
konstverk och konstslöjdsföremål, vapensamlingar och böcker.

Merparten av det som svenskarna i dag förevisar i detta slott, har inte någon som
helst kulturell anknytning till svensk konst-, slöjd- eller hantverkstradition. Den
enda tradition som kan åberopas, är att föremålen bortrövats från länder under
fullständig militärdiktatur! Utan överdrift kan sägas, att Skokloster, bokstavligt
talat, är fyllt till skorstenarna med legaliserat "tjuvgods". Är månne detta bevis på
svensk "storhet" under den så kallade "stormaktstiden" eller kanske bevis på
svensk fattigdom? Det beror sig på hur man ser det. Var det kanske så, att man här
i landet måste ge sig ut och stjäla andra folks kulturskatter på grund av att man i
sin utveckling inte hunnit så långt, att man själv kunde utföra de arbetsprestationer
som låg bakom alstrens tillkomst?

Man kan nog säga att Wrangel var en av dem som tjänade allra mest på de svenska
krigen mot Danmark. Han intog ju de på rikedomar överflödande fästningarna
Fredriksodde och Kronborg. På Skokloster kan, man vandra omkring bland alla
dessa så kallade "kaduker" eller med andra ord "herrelöst gods". En beteckning
som svenskarna ofta tog till när de ville legalisera något av värde. Sal på sal med
värdefullt lösöre, böcker, handskrifter och mycket annat som tillhört danska
familjer som Rosenkrantz, Valkendorf, Beck, Wiffert, Tyge Brahe till Mattrup och
Tosterup, Henrik Rantzau, Axel Arenfeld, Jörgen Skeel, Herman Kaas, Anders
Bille, Ebbe Ulfeld eller Christian IV:s betrodde länsman i Korsör Wenzel
Rothkirch och många, många flera."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar